Jag vet inte vart jag ska ta vägen

För igår skickade min underbara och fina mamma ett kort till mig. Ett kort som gjorde att jag tappade andan och blev sådär galet varm i hela kroppen, för på kortet så ser jag en sprudlande glad liten tjej, med krulligt, busigt hår, barfota fötter och glada ögon. Jag ser en äldre åååh så fin herre med sån värme i blicken som bara han kan ha, samma välkända ansikte. Och på kortet ser jag även en kvinna, en sån otroligt vacker kvinna som utan tvekan är min största förebild i livet, som alltid står med öppna välkomnande armar och funnits där som en klippa för mig hela livet, utan ett ont ord, utan ett bråk, utan en enda diskussion, en kvinna som utstrålar tillit, styrka och omtanke, min underbart otroligt fina mamma. Det är som att orden inte räcker till hur man kan värdera en människa så högt, älskade fina mamma. 
Kortet var nog bland det vackraste jag har sett i år och kommer skänka mig mycket värme och glädje när hemlängtan slår till, saknaden blir stor och jag önskar jag kunde sätta mig i bilen och vara hemma på 20 minuter som innan, hem till mamma, hem till tryggheten i dig! 

Världens finaste familj har jag verkligen! 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0