Igår var det torsdag, torsdag den 12 mars, min dag, min och kronprinsessan Victorias dag. Vår namnsdag. Vi hade blå varning här för cyklonen. Det var med relativt tunga steg jag klev upp precis innan Ben åkte 05.15, slog på vattenkokaren, gjorde mig en liten kopp kaffe, tänkte att det är torsdag, min löpardag, men veckans kortaste runda, bara 8km så det ska du kunna genomföra, tog det långsamt, lät min kropp vakna i soffan, fyllde min lilla vattenflaska, andades, planerade redan hur skönt det kommer kännas att ramla ihop på mattan med svetten rinnande från pannan. Knyter skorna, stoppar i hörlurarna, öppnar dörren; duggregn!! Förvånat men ändå nöjd lämnar jag mobilen och musiken hemma, tänker att en kort runda klarar jag utan musik. Börjar springa, första kilometern går tungt, sedan hönder något, jag springer, regnet faller på mig och blandas med salt svett, det går enkelt, otroligt enkelt och benen vill inte sluta. 8 kilometer, blir till 9, som blir till 10, 11, 12, det blir ösregn, verkligen ösregn så jag knappt kommer framåt, jag har aldrig blivit så blöt men oj, det går inte att sluta, kroppen är inte trött, energin är oändlig, 12 blir 13 kilometer, blir till 14, blir till 14,6 kilometer löpning det bokstavligt talar regnar från sidan och jag inser att det går inte att springa mer, men åh, den känslan, jag hade kunnat fortsätta för alltid, sån stark känsla, att veta att det är den sjuka värmen här som gör mig så otroligt trött efter 10-11 km vanligtvis, min kropp, min kondition och min styrka är ju fantastisk, jag är så nöjd, så glad, vilken dag, vilken fantastisk dag. Det där med att springa, att det kunde bli en drog, det trodde jag aldrig, jag älskar varje steg.
